På måndagen ringde vi förlossningen så snart vi vaknade, men då var det fullt. Vid tolv-snåret ringde jag igen och då var vi välkomna vid två! J var ett nevknippe, men jag var hyfsat lugn. Vi gick och åt lunch på det lokala fiket och sen ville jag till apoteket för att försöka få tag på en amnings-BH. Det lyckades väl sisåsdär eftersom min byststorlek är milt sagt knasig, men jag fick med en i storlek medium som jag trodde skulle funka. Runt 13.50 kom vi till förlossningen.
Väl där fick vi vänta en liten stund på vårt rum och då började jag bli lite nervig. Därefter kom vår urgulliga barnmorska LL och en uska och hämtade oss och vi gick in på förlossningsrummet. Det var väldigt skönt att ha varit där innan – jag kände mig lugn och inte särskilt uppstressad. De körde en CTG och hon mådde finfint därinne. Det var väldigt skönt att ha gjort CTG innan också – första gången blev jag väldigt stressad över att hjärtfrekvensen var så ojämn innan de förklarat att det betydde att hon var pigg och levde loppan därinne och att det alltså var det som de ville se.
Undersökningen visade samma sak som innan. Jag var öppen fyra centimeter och tappen var utplånad. Huvudet låg emot hinnorna, så de kittlade henne på huvudet vid undersökningen vilket gjorde att hjärtfrekvensen rusade iväg och hon började sparka järnet. Det var skojjigt.
När man är så öppen och barnet ligger mot hinnorna är bästa sättet att ta hål att sätta en skalpelektrod, så det gjordes klockan 15:30. Jag tyckte det var en väldigt smärtfri historia. Först kom inget vatten, men när jag satte mig på en pilatesboll blev hela jag och halva golvet plaskvått av lite vitaktigt fostervatten.
Problemet med skalpelektroden är att den kan glappa lite varje gång fostret vrider på huvudet. Då försvinner hjärtljuden från CTG-maskinen. Varje gång det hände gick jag i taket, så barnmorskan insåg snabbt att kontinuerlig övervakning inte verkade funka trots att det var en av sakerna jag skrivit i förlossningsbrevet att jag ville ha…
Efter att hinnorna var tagna fick vi en timme på oss att vänta på spontana värkar. Jag vaggade fram och tillbaka i korridoren och värkarna satte igång lite smått. När timmen var ute tjatade jag mig till lite längre väntetid, eftersom jag inte ville ha värkstimulerande dropp om det inte var nödvändigt. Eftersom jag ändå hade en del värkar fick jag en timme till på mig.
I korridoren mötte jag läkaren som undersökt mig veckan innan. Hon såg uppriktigt förvånad ut av att se mig och utbrast ”Har du inte kommit igång än?”… Sen önskade hon oss lycka till och var väldigt trevlig.
Efter två timmar hade jag regelbundna kraftiga värkar. 17:30 började jag tycka att det gjorde väldigt ont. Vid 18:20 fick jag EDA, delar av tiden däremellan var riktigt jobbig. Jag stod och stampade i golvet och hade tokont. Läkaren som kom var trevlig minns jag genom smärtdimman och J och han pratade om musiken. Han var glad över att det var Depeche Mode och inte Enya. Jag var så engagerad i att få smärtlindring nu, nyss och genast att jag låg helt perfekt och perfekt still, trots att jag hade värkar. Så EDAn sattens under pågående värk…
Vid 19:00 gjordes en ny undersökning och då hade det inte hänt så mycket – 5 cm öppen. De hade redan tagit upp det här med värkstimulerande dropp ett antal gånger och tog upp det väldigt bestämt då. Jag protesterade, eftersom det verkligen, verkligen kändes som om saker hände. Jag hade också väldigt ont och ville ha mer smärtstillande, vilket gjorde att de höjde EDAn. Vid 19:30 var det jobbigt nog för mig att säga åt L att jag inte trodde att jag skulle klara det, eftersom jag trodde att det här bara var början och inte ens EDA verkade hjälpa ordentligt.
20:05 gjordes nästa undersökning. Då var jag helt öppen! Undra på att det varit smärtsamt om hela öppningsfasen skett på en dryg timme… Hoppet kom upp igen och då kändes det som att jag skulle fixa det här utan problem. Jag var väldigt, väldigt glad att jag vägrat droppet… Att EDA inte hjälpt ordentligt var inte heller så underligt, eftersom EDA bara hjälper mot smärtan i öppningsskedet och inte trycket nedåt.
Vid 21 tog en ny barnmorska LS och uska AE över. Även hon var bra, även om LL hade känts lite mer som min typ. Vid 22 började LL bli missnöjd över att det inte hände så mycket och tog än en gång upp värkstimulerande dropp. Än en gång protesterade jag och jag fick lite mer tid på mig på villkor att hon fick sänka EDAn. Givet att jag inte kände någon skillnad mellan den högre och den lägre dosen så kändes det verkligen som skälet att den inte riktigt hjälpt var att det var fel smärta…
Jag hade satt mig bekvämt tillbakalutad i den position som kändes absolut minst. Där satt jag och sniffade lustgas och mådde allmänt bra.Vid 23:30 började barnmorskan bli väldigt bestämd på värkstimulerande dropp, så jag tjatade mig till 10 min i en annan ställning. Under den här perioden hade jag och LS en väldigt flummigt samtal där jag halvhög på lustgas försökte förklara att mitt bakåtlutade sittläge inte var bra, för så sa Gudrun Abscal och LS försökte förklara att det fanns gott om folk med andra åsikter än Gudrun. Sidoliggandet hjälpte inte, så 23:50 sattes droppet på 1/3 av normal startdos, vilket jag antar var ett psykologiskt trick för att få mig att acceptera droppet. Jag masade också på mig till en riktigt obekväm ställning – sittande på huk.
Under hela förlossningen var J fantastisk. Han var hos mig, smekte mig för att distrahera mig från smärtan, peppade mig under värkarna och följde med dem och räknade med i hur CTG-maskinen stegrade, vilket hjälpte mig väldigt bra. Jag blev verkligen aldrig arg eller frustrerad på honom – eller på någon annan heller för den delen.
00:10 var det dags att trycka på klockan igen. Vid undersökningen då bad hon mig krysta! I värkpausen förklarade hon att ”Nu ska vi ha bebis!” och larmade på klockan igen för att AE skulle komma. Att sitta på huk med krystvärkar i 40 minuter är jobbigt kan jag säga, så det var en del pipande på mig där om att jag inte orkade. Men visst orkade jag. Peppande kommentarer som ”Jag ser bebisen. Hon har mörkt hår” hjälpte stort. 00:28 föddes fantastiska lilla Olivia. Hon mådde bra direkt, apgar 9/10/10. Navelsträngen var dock lite kort, så jag fick vänta ett bra tag på att få upp henne på bröstet.
Vi hade tänkt på namnet Olivia redan innan och när hon väl var där var namnet en självklar matchning. Massor med mörkt hår, pigga ögon och ett allmänt livligt intryck. Precis som jag drömt om.
Under tiden jag hade henne på bröstet så syddes och syddes det på mig därnere och allt jag ville var att få vara ifred och njuta av lilla Olivia. Det var rätt jobbigt.
Efteråt var jag oerhört desorienterad. Det kändes overkligt och jag hade svårt att fatta vad som hänt. Jag gick iväg med AE och satt länge, länge i duschen och försökte fatta. AE var väldigt bra, förklarade att det var vanligt och lugnade mig mycket.
Under natten kände jag mig fortsatt förvirrad. På morgonen fick jag en tablett lugnande och lyckades sova i några timmar. Efter det blev världen fantastisk. Olivia var där! Jag hade blivit mamma! Och till världens finaste lilla pyre…
